oceanic pigeon tower (or where Sven Jons used to store his thoughts)
Det oceaniska duv tornet på Sven Jons udde
... där han brukade samla sina tankar
Från ett samtal med Sven Jons
(det är inte Indiana Jons och inte Tom Jons)
Jag undrade över denna person som en gång bodde här på den här udden där jag byggt mitt torn. Hans hus är inte längre här, allt är borta förutom en syrén från hans trädgård som har överlevt.
Oväntat mötte jag honom igår kväll, Vi drack te med lite rom, men jag är inte längre säker på att det var rom. Hur som helst pratade vi om hans plats och han sa att han bara hade hittat den. “Du tar vad livet erbjuder dig, om du har ögon till att se det. Det är enkelt - allt är lånat och har en begränsad livstid, detta man måste veta “. Det var hans ord. Precis här - på den här platsen - som också jag har lånat byggde han sitt hus.
Han var stillsamt förvånad av mitt uppdykande och att folk fortfarande känner till hans namn. Jag sa att det finns ett tecken intill hans trädgård. Och efter att ha tänkt ett ögonblick sa han att han inte kommer ihåg att han lagt det där.
Jag tittade rätt in i hans ögon, som jag brukade göra när jag känner mig riktigt sammankopplad med någon. Och utan vidare kunde jag föreställa mig hela hans liv. Hans blå ögon sa till mig ... hmm den närmaste beskrivning jag kunde hitta var ... att dom berättade om hans personliga geografi. Men ögonfärgen är jag inte heller säker längre på, kan de ha varit gröna.?
Hans fru var en viktig del av hans liv ... sa han. Han blev irriterad när jag väntade på vad han sen skulle säga. Sen sa han att han var tvungen att gå, och plötsligt försvann hela hans väsen.
Jag upphör inte att bli förvånad när fler och fler bilder av mitt eget liv framkallas. Och det känns som att han kommer att återvända i nästa ögonblick.
Eller var det för att han lämnade mig med en halvt uppdruken kopp te med ... var det rom?
The oceanic pigeon tower at Sven Jons peninsula
...where he used to store his thoughts
Conversation with Sven Jons
(it is not Indiana Jons and also not Tom Jons)
I was wondering about the person who once lived here at this peninsula where I built my tower, his house is not here anymore, all gone, except the lilac from his garden survived.
I meet this person last night, unexpectedly we run into each other and we had a tea with some rum, but i am not sure about this rum anymore. Anyway we where talking about his place and he said he just found it. “You just take what life offers you, if you have eyes to see it. It is simple and everything is borrowed and has a limited lifetime, you have to know”. This where his words. Like he just borrowed this piece of land he built his home on.
He was quiet impressed by my appearance and that people still know his name. I said there is a sign right next to his garden. And after a moment of thinking he said he can't remember to put it there.
I looked right into his eyes, as i used to do it when i feel really connected to somebody. And i understood him, his whole life, suddenly. His watery blue eyes where telling me... hmm the closest description i could find would be ...telling me about his personal geography. But even about the color of his eyes i am not sure anymore, may they have been greenish.
His wife was a important part of his life... he said. And I was waiting for the second half of his sentence, when he, a little irritated, suddenly took his heat and said he had to leave.
I was still surprised, when more and more pictures of my own lifetime appeared. And it still felt like he will return in the next moment.
Or was it because he left me with a half finished cup of tea with, …was it rum.
